Begravd jätte (recension av The Buried Giant av Kazuo Ishiguro)

En nobelpristagare som skriver fantasy, kan det vara något? Anders Olsson recenserar The Buried Giant av Kazuo Ishiguro.

Det är inte ofta du läser fantasy som vunnit nobelpriset i litteratur – eller som bidragit till vinsten i alla fall – så det är bara att slå till. Jag gjorde det för några år sedan efter att ha plockat upp den svenska översättningen av The Buried giant (Begravd jätte) på bokrean. Läste några sidor och blev uttråkad. Gav genast bort boken och läste annat.

Nu är det plötsligt juni 2022 och jag finner mig själv sittandes med boken i handen igen. Denna gång på engelska, och sträckläser – trots att den svenska versionen numera ägs av en kompis så var det alltså ändå något med The Buried Giant som fastnade. Kanske var det för att “vår” genre fick dansa en stund på världsscenen, kanske var det otillfredsställd nyfikenhet och/eller kanske var det den värld Kazuo Ishiguro (nobelpriset i litteratur 2017) bjöd in till:

The Buried Giant av Kazuo Ishiguro.

Ett England efter att romarna för länge sedan gett sig av.

Ett dunkelt land i förfall – ett öde land av fukt och dimma.

Ett äldre par, Axel och Beatrice, som bor i ett litet samhälle, ska en dag ska ge sig av för att besöka sin son i en annan by. En son de knappt minns.

Ett England där minnen bleknar, och det verkar ha att göra med dimman.

Som i mycket fantasy är resan central, men det som skiljer denna från många är att det episka saknas – det är en resa till nästa by – eller rättare sagt saknas det till en början, för insatserna är höga även här. Vi får tillsammans med Axel och Beatrice utforska både det öde landet och, med tiden, den egna inre (öde) geografin (och den egna historien). Boken verkar ställa frågan: vem är du utan detaljerade minnen om ditt eget förflutna eller grundläggande kännedom om din egen historia? Och skulle du gilla den du egentligen är? I vilket fall är det ganska tidigt klart att de inte (bara) är de de tror de är då de lever i stunden.

Åldrad och hedersam i rostig rustning

Som i mycket fantasy handlar det om att färdas och träffa andra längs med vägen, slå följe och råka ut för äventyr, från magiska varelser till en munkorden i ett kloster i bergen som tagit några felsteg längs vägen, men berättelsen följer inte alltid den mest upptrampade stigen. Kanske för att Ishiguro inte är fantasyförfattare – egentligen.

Det finns många minnesvärda karaktärer, som den mystiske soldaten Wistan och den av trolldom drabbade pojken Edwin. En karaktär och följeslagare som stannat hos mig är Sir Gawain, kung Arthurs siste kvarvarande riddare, åldrad och hedersam i rostig rustning med ett uppdrag som aldrig blir utfört. Inte utan att Don Quijote flimrade förbi några gånger på filmduken i huvudet, även om hans och Gawains historier skiljer sig från varandra. Tror du fattar – en gammal hedersknyffel.

Det går att säga mycket mer, men jag vill inte förstöra läsningen för dig. Det finns mycket att upptäcka i den skärningspunkt mellan historia och fantasy där den begravde jätten bor – kanske till och med en drake.

Det är en stillsam bok. En vacker bok. Vemodig. Och en brutal bok – och en jag älskar (numera).

Fantasykanalens recensent Anders Olsson.

Anders Olsson är bibliotekarie på biblioteken i Vänersborg och läser fantasy, science fiction och skräck för både unga och vuxna. Ända sedan pappa Ove högläste Jules Verne på 80-talet har han varit fast i fantastiken. Favoritförfattarna är många men Neil Gaiman, Shirley Jackson, Parker Peevehouse, Frank Herbert, H.P. Lovecraft och Marcus Sedgwick är några.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

För att kunna kommentera måste man först fylla i den saknade siffran...