Alice i Underlandet (recension av två böcker av Lewis Carroll)

Lewis Carroll’s Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet är snart 160 år gamla. Varför ska man läsa sådant? Anders Olssons hittar flera anledningar.

Ok, vad är det här egentligen? De här böckerna från 1865 och 1871. Klassiker, visst, 100 %. Barnböcker som alla åldrar kan läsa, helt klart. Sagor? Det lär vara så de tillkom, i vilket fall. Böcker som älskats av många länge, oh yes! Och samtidigt undrar genrebyråkraten i huvudet om det är fantasy, en syratripp eller science fiction. Det är nog en kombination.

Jag har läst Alice förut, som barn – eller jag tror det, för det har väl alla? Säkert i skolan – eller kanske läste läraren högt för stökiga klassen. Så jag bestämmer att det är så, men trots det, och trots att jag trodde jag kunde historien, blir jag överraskad. Glatt överraskad.

Omslag till Lewis Carrolls Alice i Underlandet.

Kanske är det svårt att veta om jag ens läst böckerna tidigare, eftersom jag umgåtts mycket med John Tenniels illustrationer, med TV-spelen och med Alice på film, med Alice i andra böcker (Christina Henrys mörka The Chronicles of Alice rekommenderas varmt) och med mäktiga låten ”White Rabbit” av Jefferson Airplane – med Alice som kulturfenomen. Men det är väl ofta så med klassiker. Ytterligare bevis för tesen (om sådana behövs) är att varken Frankenstein eller Dracula egentligen smakade som det den kommersiella maskinen senare dukade fram.

Det är säkert på sin plats att säga något om portalfantasy, allegorimetafor och om att växa upp, men i slutändan så är det här böcker som, på en nivå, kanske tar mer skada än nytta av (för) djupa analyser. Det kan absolut vara intressant, men det är nog roligare att bara läsa – och jag kommer absolut göra det igen och igen. Med det sagt så måste vi ändå ställa oss frågan om detta är fantasy. Ställd bredvid The Wind in the Willows och The Wonderful Wizard of Oz så absolut, men kanske inte bredvid den high fantasy vi spontant känner igen och som har Tolkien som pappa.

Vita kaniner och stenade larver

Anyway, oavsett var jag fått det ifrån så var mycket av det jag trodde jag visste, eller mindes, sant. Alice som ramlar ner i kaninhålet, jakten på den vita kaninen, det flummiga växandet/krympandet, den Röda drottningen (“hugg huvudet av dem!”) och den stenade rökande larven på sin svamp. Men…

…som barn (om jag nu läste dem) insåg jag inte hur obehagliga de är. Det är säkert något vuxna ögon uppfattar medan barn mest ser de roliga pratande varelserna, äventyret och den drömlika (psykedeliska) stämningen. Nu är böckerna bitvis obehagliga, som då Alice träffar Tweedledum och Tweedledee i skogen och den sovande Röda kungen snarkar mot sitt träd. Tweedledum och Tweedledee berättar för Alice att hon bara är en dröm i kungens huvud, och då han vaknar kommer Alice upphöra att existera (“puff…precis som ett ljus!”). Hon börjar gråta och Tweedledum frågar “Jag hoppas du inte tror att det är riktiga tårar?” Stop! Oavsett vilken genre vi befinner oss i så är detta för mig ett science fiction-ögonblick. (Med ett inte litet inslag av skräck.) Hjärnan letar och landar snabbt på The Matrix, men också på mycket annan “vi-lever-i-en-simulation”-SF. Den Röda kungen är ju för tusan en dator!

Åh, det finns mycket mer att säga, men jag måste hindra mig här för att det inte ska bli en lista på coola saker som händer – och de är många – eller märkliga karaktärer – som är legio. Jag vill hellre uppmana dig att läsa böckerna, om du inte gjort det, eller läsa om dem om du läste dem som barn, för du har garanterat missat något i båda fallen.

Fantasykanalens recensent Anders Olsson.

Anders Olsson är bibliotekarie på biblioteken i Vänersborg och läser fantasy, science fiction och skräck för både unga och vuxna. Ända sedan pappa Ove högläste Jules Verne på 80-talet har han varit fast i fantastiken. Favoritförfattarna är många men Neil Gaiman, Shirley Jackson, Parker Peevehouse, Frank Herbert, H.P. Lovecraft och Marcus Sedgwick är några.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

För att kunna kommentera måste man först fylla i den saknade siffran...