När en av fantasygenrens moderna mästare samlat sina noveller är det svårt att inte använda ordet ”klassiker”. Anders Olsson recenserar M is for Magic av Neil Gaiman.
Vem kan skriva för alla åldrar? Vem kan röra sig mellan genrer som en tvålad ål? Vem kan ta något till synes enkelt och göra det komplext men lika gärna berätta något komplicerat på ett enkelt sätt?
Såklart är det –
– Neil Gaiman.
Om en ska försöka beskriva bredden Gaiman behärskar så spänner den mellan bilderboken The Wolves in the Walls ända bort till fantasy-roadmovie-eposet American Gods. Och däremellan finns mycket – som till exempel The Graveyard Book för lite yngre ungdomar. Och, ja just det, han jobbar även i serieformatet. Kanske känner du till Sandman – det är också Gaiman.
Innan vi går vidare får vi inte glömma klassiker som Coraline eller samarbetet med Terry Pratchett som gav oss Good Omens. Ja, ni fattar – en bra snubbe.
Hur som helst, här och nu ska det handla om en liten novellsamling från 2007 för ungdomar som heter M is for Magic – en titel inspirerad av Ray Bradbury och hans novellsamlingar S is for Space och R is for Rocket.
Noveller i mängd
Novellsamlingar är av sin natur ofta lite svåra. De innehåller ju många små berättelser och det är väldigt sällan en gillar dem alla. Jag kan visa min hand redan här och säga att jag verkligen gillar den här samlingen historier, men det betyder inte att jag gillar varje historia (eller ens alla lika mycket). En novellsamling kan väl som bäst hoppas på att läsaren faller för tillräckligt många för att rekommendera boken till sina vänner. Eller för skriva om dem på Fantasykanalen.
Boken inleds med en knasig pastisch på noir-deckare som irriterade mig lite, men den kompenserar strax med den utmärkta ”Troll Bridge”. Ett bra exempel på hur Gaiman kan, på få sidor och med få ord, innesluta ett helt liv (och locka fram vemodsfukt i ögonen). Berättelsen är en variant av Bockarna Bruse men med ett troll under en bro som ständigt vill äta vår huvudpersons “liv” (allt genom barndom, ungdom och vuxenliv) och slutar på en ganska oväntad och mörkt plats.
Här finns också den gulliga och underfundiga ”Chivalry” (som också finns utgiven som serie) om en äldre dam som på en loppmarknad köper Den heliga graalen och snabbt får besök av riddar Galaad av det Runda bordet. Han vill hemskt (!) gärna ha graalen men är alldeles för chevaleresk för att bara sno den.
Ok, ska inte skriva om dem alla, men en till måste jag säga något litet om – ”How to Talk to Girls at Parties” – som båda handlar om och inte handlar om det titeln fått dig att tänka på. Om det finns en science fiction-historia i sällskapet så är det den här.
En till (sorry, kan inte hålla mig). Om du har läst charmiga The Graveyard Book så finns det en här om Bods levande liv bland de döda på kyrkogården – ”The Witch’s Headstone”.
Mästerbagaren Gaiman
Det som gör Neil Gaiman tämligen unik bland de som skriver för unga läsare (när han gör det) är att han inte andfått förhåller sig till samtiden (eller vad som är “inne”). Hans ämne är myter och gudar. Folktro ibland. Han förutsätter också att läsaren känner till de referenser och namn han blandar in i sina historier – eller kanske är det snarare så att han litar tillräckligt på läsaren och på att denna kollar upp det den inte vet.
Novellerna i M is for magic är alla rakt berättade och på många sätt okomplicerade, men det Gaiman gör med dem är det en mästerbagare gör med en helt vanlig vetedeg – hen skapar smaskiga underverk. Så är du sugen så har du här en liten läsbuffé.
Enligt mig är (nästan) allt gott.
Anders Olsson är bibliotekarie på biblioteken i Vänersborg och läser fantasy, science fiction och skräck för både unga och vuxna. Ända sedan pappa Ove högläste Jules Verne på 80-talet har han varit fast i fantastiken. Favoritförfattarna är många men Neil Gaiman, Shirley Jackson, Parker Peevehouse, Frank Herbert, H.P. Lovecraft och Marcus Sedgwick är några.
