Snabbt och stilsäkert: Anders Fager

Han har skrivit mycket de senaste fjorton åren, och för både äldre och yngre, men han återkommer till kulterna och det lovecraftianska. I höstas kom novellsamlingen Bläckfisken och den japanske sjömannen, som snart får en videorecension här på Fantasykanalen. Vi har förberett oss genom att fråga ut Anders Fager om hans författarskap.

Fantasykanalen intervjuar Anders Fager.
Anders Fager. Foto: Hilda Lidén.

Anders Fager, född i Stockholm 1964, är spelkonstruktör och författare. Som författare debuterade han 2009 med novellsamlingen Svenska kulter, som 2011 följdes av Samlade svenska kulter (bestående av Svenska kulter, Artöverskridande förbindelser och Du kan inte leva). Samtliga utspelar sig i kulternas värld – ett  kultiversum – som hämtar inspiration från och vidareutvecklar H.P. Lovecrafts idéer och världar. Många fler spel och böcker följde, som trilogin Fallet Cornelia Karlsson men också Kaknäs sista band, en novellsamling till Fria ligans rollspel Mutant: År noll.

Fager skriver även för yngre: 2014 kom den subversiva kapitelboken Den elaka vikarien illustrerad av Daniel Thollin, och 2020 nominerades boken Kråkorna, ett samarbete med illustratören Peter Bergting, till Augustpriset för barn- och ungdomsböcker. År 2022 kom novellsamlingen Bläckfisken och den japanske sjömannen där Fager vänder blicken, och den kosmiska fasan, mot 1920-talets Lund.

Hej Anders Fager! Hur känns det att ha en ny bok ute?

– Du tänker på Bläckfisken och den japanske sjömannen? Den har varit ute sedan i september. Men den känns fortfarande bra. Det var ganska exakt ett år sedan manuset var klart. Då hade vi jobbat ganska intensivt med det och gick från i princip idé till färdig bok att sätta på tre månader. Jag har hunnit få lite distans till den och tycker fortfarande om den. Jag ska förr eller senare läsa in den som ljudbok och då får jag återuppleva den. Jag tycker novellen ”Hennes lilla rum” är ruskigt bra och borde bli film. En alldeles utmärkt erotisk thriller i tjugotalsmiljö (en genre det behövs mer av). Senare jag barnsligt nöjd med det fullständigt groteska slutet.

Jäkligt bra på det jag gör

Många har kanske läst dig tidigare, men för de som inte gjort det, hur skulle du beskriva din litterära stil?

– Det där tycker jag är roligare när andra svarar på. Men jag skriver ju böcker jag själv skulle gilla att läsa. Det är snabbt och stilsäkert. Så mycket kan jag säga med säkerhet. Och att jag är jäkligt bra på det jag gör.

En del som läser dig skulle kanske säga att du är en mörk författare som oftast inte tar omvägar utan gärna går rakt mot det brutala. Vad säger du till en sådan person?

– Alla kan ju inte göra alla glada. Jag tänker att vill man läsa sånt som drar mot det brutala och groteska så är väl jag rätt kille. Vill man fördjupa sig i feelgood eller deckare så finns det massor av andra författare. Sen vet jag inte om jag är så jäkla mörk. Jag känner ofta att skräcken slår över i någon slags absurd humor. Slutet på Bläckfisken är som sagt rena cirkusen. Medan ”Sju sorters blommor” är närmast meditativ. Och surrealistisk. Det är kul med författare som kan skriva på olika sätt och jag försöker att vara en sån. 

Hur ser du på förhållandet mellan humor och skräck i ditt skrivande?

– Människor är ju ofta roliga. Även om de tillber uråldriga gudar och ägnar sig åt esoteriska ritualer. Det finns något med krocken mellan det övernaturliga och det närmast banala som finns där vare sig man vill eller inte, och man kan väl lika gärna låta de två storheterna kollidera. Jag tycker det fungerar bättre i längden, för även den där otäcka magikern som talar med demoner måste ju då och då plocka ur diskmaskinen. Jag tycker att sviten om Cornelia Karlsson innehåller många sådana scener när det är svårt att veta hur man ska läsa dem för att det är groteskt och våldsamt och samtidigt väldigt alldagligt.

Du har ofta använt H.P. Lovecrafts mytologier i dina böcker, men flyttat med Lovecraft till Sverige, så att säga. Hur är det med den saken i Bläckfisken och den japanske sjömannen?

– Det finns en hel del lovecraftianska otyg även i den här boken, och en del kopplingar till resten av de svenska kulterna. Denna gång på tjugotalet. Och i Lund. Det visade sig vara en väldigt fruktbar kombination. Tjugotalet är ju Lovecrafts egen tid, och han själv som var närmast bakåtsträvare skulle nog ha gillat den oerhört konservativa studentvärlden i Lund. (Han var även nyfiken på ny teknik och annat, men han vurmade mycket för ett ”bättre förr”.)

Vad är det med Lund på 1920-talet som gör det till en extra bra tid och plats för skräck och kosmisk fasa? Och vad kan du som författare göra när du skriver i historisk tid som du inte kan göra när du skriver om vår samtid?

– Jag är inte riktigt säker på hur du menar med ”vad jag kan göra”. Att skriva i en annan tid leder ju automatiskt till en väldig massa research (och jag kan hålla spännande stadsvandringar i Lund om någon ber mig – ”Tentaklernas studenter”). Tjugotalet är intressant för att det är på ett sätt modernt och ett sätt väldigt gammalmodigt. Det är början på den nya tiden, men Orienten är fortfarande full av mörka mysterier och vetenskapen står liksom fortfarande med ett ben i rent hokus pokus. Sedan har det just varit ett enormt krig som ställt hela Europa på huvudet. Och vi har rasbiologin och alla dessa nya medier som exploderar. Lund var en bra smältdegel för allt detta. Modern forskning och studenter som fortfarande drömde om Karl XII och arbetarrörelse och flyktingar från Ryska revolutionen. Det svåraste var språkdräkten. Hur ”gammalt” ska man skriva?

Den fagerska collagetekniken

Bläckfisken och den japanske sjömannen består av ett antal sammankopplade noveller (med korta besök i en märklig affär på Klostergatan mellan varje). Vad är det med det formatet du gillar, och hur skulle du kort beskriva den historia läsaren som ännu inte läst har att se fram emot? 

– Charmen med denna ”Fagerska collageteknik” är givetvis att man bygger en sammanhängande historia, eller väv med mindre pusselbitar. Det finns en charm där för läsaren att upptäcka att ”titta nu kommer han tillbaka”. ”Titta, det här är ju samma monster som i den andra historien. Fast från en annan människas perspektiv.” För den som vill se sammanhang och nysta upp ett mysterium så finns där mycket att gräva i. Och rena ”påskägg”, för att använda ett uttryck från spelindustrin.

I de här novellerna tar du in moderna teman som genus och queer i ett mythos från en tid som helt bortsåg från eller inte var (eller ville vara ) medveten om detta. Kan du berätta lite hur du tänkte kring det i arbetet med boken?

– Folk har ju varit queer eller ickenormativa (eller vad vi nu ska kalla det för) i alla tider. Och där är ju återigen tjugotalet intressant därför att man faktiskt börjar erkänna detta med homosexualitet eller att folk inte nödvändigtvis mår bra i det kön de föds i. Det finns ett institut i Berlin på tjugotalet som ägnar sig åt sådana frågor, och utan problem är 70-80 år före sin tid. Sen har människor som Docent Zetterström i ”Tills havet slukar Skåne” (en av mina bästa titlar någonsin) funnits i århundraden. Han är den där morbrodern som aldrig gifte sig. Sedan har jag insett att det är roligt att skriva karaktärer med lite udda preferenser eller identiteter, för att eftersom jag ter mig hyggligt normativ, så vågar ingen riktigt fråga om dem. Men på föreläsningar och författarsamtal har jag märkt att det finns frågor, och när de väl kommer fram så blir det ofta väldigt roliga samtal över generationer och identiteter.

En hälsosam distans till Lovecraft

Eftersom jag tror mig veta att du har ett komplicerat förhållande till Lovecraft måste jag fråga vad du egentligen tycker om hans skrivande och mytologi?

– Jag vet inte om hur komplicerat det är. Jag är kanske inte är en okritisk skrikande beundrare. Jag tycker man ska ha en hälsosam distans till Lovecraft som tänkare. Hade han varit på sociala medier idag hade han nog inte varit så himla rolig. Han är fobisk på så många sätt att det är svårt att riktigt hantera. Och jag är måttligt imponerad över hans sätt att skriva. Men det är någonting med världsbygget som är otroligt spännande och som fortsätter att fascinera människor. Och, som jag brukar säga, jag tror ju inte världsbygget hade blivit lika spännande om han inte var en ganska ensam och rädd människa som satt i sin mosters källare och skrev.

En sista fråga: en dansbana utanför Borås återkommer både i Svenska kulter och i Bläckfisken och den japanske sjömannen. Är det något extra obehagligt med Borås?

– Jag vill vara tydlig med att jag demoniserade Borås sådär tio år innan det blev tufft att skämta om Borås som något slags helvetets förgård på TikTok. Egentligen finns det ingenting extra obehagligt med Borås. Och det kanske är det som gör det spännande. Tänk om det i denna ganska alldagliga stad med 90 000 invånare finns allt det här jättekonstiga bakom kulisserna. Fast. Jag hade lika gärna kunnat skrivit om Gävle eller Växjö eller Skövde.

Och jag kan ju heller inte inte ställa den klassiska frågan: skriver du på något nu?

– Just nu så jobbar jag intensivt med en historia som heter ”Ack du min ende”. Den ska ges ut på ett större förlag som jag just nu inte får nämna, men ”Ack du är min ende” är en detektivhistoria i Stockholms 1890-talsgaykretsar. På tal om queer. De enda tentaklerna i boken kommer att vara de som ringlar sig ut ur karlars byxor. Jag kommer att behöva skriva något efteråt som kompenserar för detta. Och det kan ju faktiskt vara en sista bok i svenska kulter-bygget. Jag har en halv sån färdig. Jag tror på ungefär två tredjedelar av det jag har skrivit. Den ska inte heta ”Slutgiltiga svenska kulter”.

Tack Anders Fager!

ANDERS OLSSON

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

För att kunna kommentera måste man först fylla i den saknade siffran... Time limit exceeded. Please complete the captcha once again.