År 1998 kom författaren Pål Eggerts första roman – Ars Moriendi – konsten att dö – och han har publicerat romaner, noveller och artiklar sedan dess. År 2013 kom Borde vara död, den första i en mörk urban fantasy-trilogi som utspelar sig i hemstaden Göteborg. Pål säger själv att alla hans romaner har ordet ”död” i titeln – och det stämmer bra.
Borde vara död-trilogin utkom mellan 2013-2019 (Borde vara död, Dödfödd och Döda platser) och utspelar sig i Göteborgs undre (magiska ) värld. Det är en skoningslös och mörk, men ändå märkligt igenkännbar, sida av staden som vi bjuds in att utforska med Pål Eggert som vår pålitliga guide.
Pål Eggert är, förutom författare, sedan många år socialarbetare i Göteborg, där han jobbar med de hemlösa, de utslagna och de småkriminella.
Hej Pål Eggert! Vad är det med fantasy som passar dig?
Gränslösheten. Man kan smuggla in företeelser som hör hemma i sagor och forntid i nutida verklighet, och även göra det omvända.
Vi har alla en subjektiv uppfattning om verkligheten. Enda skillnaden är att jag pumpar den där subjektiva upplevelsen full med steroider. Vi upplever världen genom glasögon av symboler och tolkningssystem och jag slipar bara linserna på ett annat vis när jag skriver. Sen är jag väl svag för det primitiva i fantasy och dess undergenre skräck: magi, gudar, kött och blod.
Det förekommer en hel del demoner och änglar och annat i mina romaner, och till skillnad från de flesta i det supersekulariserade Sverige så växte jag upp med en tro på att sådant faktiskt fanns och påverkade mig i min vardag. Samtidigt växte jag upp med stränga begränsningar av min fantasi. Till exempel var intresset för fantasy, skräck och magi mycket kontroversiellt. Det hände att mina föräldrar slet sönder eller slängde det jag skrev eller tecknade under min uppväxt och straffade mig på andra sätt.
Dina böcker kan generellt beskrivas som ett möte mellan fantasy och socialrealism med ett stort mörker. Låter det en riktigt beskrivning eller vill du lägga till eller ta bort något i den beskrivningen?
Vissa tycker att det är för mycket socialrealism, andra att det är för mycket fantasy i mina romaner, så det är en lika god beskrivning som någon annan. Själv använder jag olika genrer för att kväva ljuset från flera håll så att det uppstår ett kompakt mörker. Den socialrealistiska betongkrossaren angriper från ett håll medan fantastikens svarta magi förgör från ett annat. Jag vill skapa en litterär pandemi där jag smittar läsarna med en mental nekros.
Egna erfarenheter
Om vi ska prata om Borde vara död-böckerna så har jag förstått att det finns mycket av dina egna erfarenheter i dem. Är det rätt uppfattat, och i så fall vad?
Hela den värld av hemlösa, missbrukare, psykfall och kriminella som jag bygger i böckerna är sådant jag varit med om, sett eller hört talas om. Huvudpersonen Sebastian har väl också samma tendens att söka sig till subkulturer som jag har.
Varför är Göteborg en bra stad för mörk fantasy?
Som i alla storstäder finns det mycket av allt, inklusive mörker. Det handlar egentligen om att lyfta fram och fokusera på de mörka sidorna, ett gotiskt tillvägagångssätt. Men det är inte en stad som är berusad av sin egen betydelse, som Stockholm. Göteborg försöker se snygg och respektabel ut men lyckas sådär. Det handlar mest om att göra som när man vänder på en sten och ser alla maskar, tusenfotingar och gråsuggor som göms under den. Undersidan som är vänd mot rötterna och förruttnelsen finns alltid där bara man vet var man ska titta. Det är på väg att byggas bort, men det finns en hel del ruffiga och grovhuggna miljöer kvar.
De här miljöerna är ofta mer slitna, och de som befinner sig där lever ett slags skymningsliv där allt är mer fysiskt och skitigt och lite för nära. Det är mer primitivt, som fantasy.
Sebastian, en socialsekreterare på Hisingen är trilogins huvudperson – hur mycket av din bakgrund och dina erfarenheter finns i honom?
Sebastian är väl ett slags alter ego. Han har precis som jag mest vandrat omkring i utkanten av samhället utan att falla över kanten. Liksom jag växte han upp i en extrem religiös miljö, något som gör en till så mycket mer av en främling i ett land som länge varit genomsekulariserat. Men han är ingen socialsekreterare. En sådan sitter främst på kontor och är en del av myndighetsmaskineriet. Sebastian är liksom jag en socialarbetare som verkar ute på fältet på uppdrag av socialtjänsten. Vi är oskyddade på ett helt annat sätt i vårt arbete och saknar myndighet.
Monster
Isa är en annan central karaktär i Borde vara död-böckerna. Kan du beskriva henne och hennes relation med Sebastian?
Isa är en hemlös kvinna som förvandlats av sin kontakt med övernaturliga varelser och som försöker bli en människa igen. För att återfå sin mänsklighet måste hon skaffa sig de attribut som markerar delaktighet i samhället. Som att ha ett eget hem.
Isa är ett monster, och till skillnad från exempelvis vampyrer finns det inget avundsvärt i hennes monsterskap. Hon är inte en sensuell övermänniska som t ex Rice’s Lestat utan en varelse som föder sig på de mest utsatta på ett ganska utstuderat vis och mest påminner om en amfetaminmissbrukare.
Sebastian ser henne för vad hon är och vill stötta henne i hennes förvandling. Det är väl egentligen bara en övernaturlig version av socialt arbete. Det är så jag och mina kollegor arbetar tillsammans med de som flyttar in på våra boenden – minus magin då…
I den här trilogin beskriver du ett samhälle med stora orättvisor, och med fokus på de som kan beskrivas som offren för de större marknadskrafterna. Hur mycket research gör du av den större bilden, så att säga?
2008 års finanskris bildar en bakgrund, vilket kanske särskilt märks i ”Döda platser” där en del av handlingen utspelar sig i de spökstäder som uppstod i Spanien under krisen. Jag har länge haft ett intresse av ekonomiska och sociala frågor, så det kändes naturligt att inkludera sådant.
Jag fokuserar hela tiden på de som befinner sig på botten, som de döda fosterhemsplacerade barnen i Dödfödd vilka återkommer som mylingar. Kunskapen om mylingar hade jag med mig från en livslång fixering vid allt övernaturligt och band ihop dem med en navelsträng som växte ur läsningen av en statlig utredning om de övergrepp som förövats mot fosterhemsplacerade barn. De här barnen har jag dessutom stött på som vuxna på de boenden för hemlösa där jag arbetar.
Många fantasyverk handlar om de utvalda, den feodala överklassen, de som utsetts av ödet, gudarna eller någon mäktig trollkarl att göra stora ting. Jag har gått motsatt väg och valt att skriva om de bortvalda.
Självbiografiskt
Är Borde vara död-trilogin helt avslutad eller finns det mer att se fram emot?
Den är helt avslutad, även om det kan komma böcker/noveller som utspelar sig i samma universum. Men Sebastian och Isas berättelse är avslutad.
Vad är inspirationen bakom ditt skrivande – litterära eller andra?
Jag läser brett och suger i mig allt i möten med andra människor; olika perspektiv och erfarenheter. Jag har ganska bred kultursmak och går gärna på både balett och lyssnar på metal.
Kan ju inte inte ställa den klassiska frågan: skriver du på något nu?
Jag har skrivit rätt mycket på ett verk som är mer självbiografiskt och egentligen inte alls innehåller någon fantastik. Jag har väl blivit lite desillusionerad av hur svårt det är att nå ut med fantastik i Sverige. För den som vill veta mer om hur jag tänker om det hänvisar jag till min artikel ”Den uteslutna fantastiklitteraturen” som jag publicerat i nättidskriften Opulens.
Jag bestämde mig för att pröva något annat. Jag har skickat mitt manus till en god vän i den mer etablerade litterära världen för att få lite råd. Vi får väl se om den överhuvudtaget blir utgiven. Man känner sig nästan som en stenåldersmänniska när man sysslar med böcker, men jag gillar ju det primitiva som sagt…
Tack så mycket Pål Eggert!
ANDERS OLSSON
