Daniel Gustavsson är bibliotekarie på Gävle stadsbibliotek och hans superhjältenamn är Skräpkulturbibliotekarien.
Daniel är, förutom bibliotekarie, även lokal radioprofil och författare och i mars 2023 kom den charmigt skrivna och faktaspäckade boken Skräck i populärkulturen på förlaget Swedish zombie.
Efter att ha läst boken så har jag en känsla av att det inte finns något om skräckfilm, serier, zombier, wrestling, pulp-litteratur, aliens (med mera med mera) som Daniel inte vet – inte då det handlar om SKRÄCK i alla fall. Boken har ett brett anslag och vi får bland annat läsa om världens sämsta film, om varför Stephen King är kungen, om de scenkläder rocklegenden Alice Cooper vägrade ta på sig, om seriemördaren Elizabeth Bathory verkligen badade i blod och om Swamp thing.
Jag måste också erkänna att jag trodde jag var betydligt mer informerad om det märkliga, bisarra och chockerande, än jag i verkligheten är. Boken lärde mig alltså en smula ödmjukhet och, inte minst, lärde jag mig att Daniel vet så mycket mer.
Vilken jäkla tur då att jag fick tillfälle att ställa några frågor till Skräpkulturbibliotekarien om boken, skräck och om att leva med ett coolt alter ego.
Hej Daniel! Hur känns det nu när Skräck i populärkulturen funnits i ett drygt år?
Det känns bara fint. Jag är glad över att de flesta verkar gilla den (har sett en och annan sågning såklart, haha) men på det stora hela har den tagits emot väl. I alla fall av folk som gillar genren. Jag är stolt över den.
Det vore också intressant om du kunde få ge din definition på skräpkultur och lite om ditt förhållande till den.
Jag har gjort det enkelt för mig. Skräpkultur är kultur som retat någon någongång. Idag är deckare en stor genre men det har den inte alltid varit utan det var en genre som kulturmänniskor såg ner på. Precis som skräck, serier, wrestling och liknande. Vissa av dessa genrer är hyggligt accepterade nu men det har inte alltid varit så.
Skräpkulturbibliotekarien uppstod egentligen som en liten motsträvighetsfaktor gentemot en del av mina kollegor som hade en lite snävare syn på kvalité.
Kan du också, innan vi närmar oss innehållet i boken, berätta lite om hur du blev Skräpkulturbibliotekarien och vad det innebär förutom att skriva böcker? Det känns som att det finns en story där.
Det är egentligen en lång historia. Jag började jobba som bibliotekarie 2003. Det var ungefär samtidigt som ”mangaboomen” och ”alla” ville läsa Dragon Ball, One Piece och sådant. Jag upptäckte att det fanns en oerhörd kunskapslucka om detta på biblioteket. Jag gillade redan manga och började kalla mig för ”Mangabibliotekarien” och hade en blogg där jag skrev om manga. Den var egentligen riktad gentemot bibliotekarier men den fick en del uppmärksamhet bortom biblioteksskrået. Jag skrev även texter om manga på kultursidan för tidningen Arbetarbladet. Men jag gillar ju annat än manga…
Så jag började kalla mig för ”Seriebibliotekarien” och startade en ny blogg. Det ena ledde till det andra. Som boken ”Serier på biblioteket: allt du vill veta om serier du inte visste fanns” på BTJ Förlag 2010 samt ett förord i svenska utgåvan av ”The Walking Dead” (nr 11). I samma veva som boken släpptes började jag dyka upp i P4 Gävleborg som populärkulturexpert där jag varje vecka spelade ”dålig” musik (som låtar av Sylvester Stallone, Hulk Hogan, Mrs Miller och Steven Seagal) och pratade om skräpkulturella fenomen. Min radiomedverkan blev populär och jag tänkte att jag är bredare än serier. Först tänkte jag döpa mig till ”Populärkulturbibliotekarien” men tyckte att ”Skräpkulturbibliotekarien” lät bättre. Och sedan dess har jag pratat om trams i radion i 13 år (fick sluta 2023, men dyker i alla fall upp ibland. Dock inte regelbundet).
Vid det här laget var bloggar ute så jag skaffade ett Facebook- och Instagramkonto.
Och jag har skrivit böcker som ”Monster i populärkulturen” (BTJ Förlag 2014) och ”Skräck i populärkulturen” (Swedish Zombie 2023) samt medverkat i diverse annat.
Vilket är ditt favoritmonster och vilken typ av skräck tilltalar dig mest? Det finns, som du också skriver om i boken, ju många olika sorters skräck – vad vet jag, allt från pulpiga monster till tortyrporr.
Det är ganska svårt. Jag gillar kanske Evil Dead 2 mest av all skräck. Så då antar jag att Dead-ites är mitt favoritmonster. Jag tycker att Evil Dead 2 har en briljant blandning av humor och skräck. Dessutom är Sam Raimi (filmens regissör) duktig på att lura mig. När jag tror att han ska skrämmas får han till en hejdlöst rolig scen. Och när jag tror jag ska få skratta skräms jag istället. Och så finns musikalversionen som dessutom har underhållande låtar insprängt bland allt skräcksplatter.
Men det beror ju lite på vad jag är sugen på. Jag kan gilla pretentiös skräck som ”Midsommar” och jag kan gilla män i gummidräkter som showbrottas (Godzilla- och Gamerafilmer).Jag är en allätare helt enkelt.Det enda jag inte gillar är verklig skräck, som krig, trafficking och sådana saker. Jag vill inte åt verklighet när jag ska bli underhållen.
Så hur såg vägen ut till att det blev en bok? Hur uppstod idén och var det en lång skriv- och planeringsprocess? Och vad har du fått för reaktioner från läsare?
Från början tänkte jag skriva en bok som hette ”Människorna som formade skräpkulturen” inspirerad av sådant jag pratade om i P4 Gävleborg. Samtidigt hade jag planer på att min första bok ”Självmördarens ABC” skulle ges ut igen (fast illustrerad denna gång). Jag hörde av mig till förlaget Swedish zombie gällande ”Självmördarens ABC”. Förlaget ville dock hellre att jag skulle ge ut något i stil med det jag skriver på Skräpkulturbibliotekariens Facebook- och Instagramkonto. Men med skräck som en (tunn) röd tråd. Då insåg jag att ungefär 70 procent av det jag skrivit om skulle fungera till Swedish Zombie-boken. Så jag stöpte om ”Människorna som formade skräpkulturen” till ”Skräck i populärkulturen”.Reaktioner ja. Jag tror jag fått alla reaktioner som finns. Min favoritreaktion var när jag satt på Bollnäs Bokmässa och en äldre dam stannade vid mitt bord. Tittade på mig. Sa ”USCH!” mycket högt och gick sedan snabbt därifrån.
Jag har verkligen en känsla när jag läser av att sitta på en bar (eller ett café) med en öl (eller en kopp kaffe) i handen och lyssna på när du berättar om all skräck och galenskap du hittat. Hur valde du berättarstil och hur du skulle strukturera boken?
Berättarstilen är vald utifrån hur jag brukar prata i radion. Så din bild är inte fel. Jag gillar verkligen samtalet som underhållningsform och försökte få till ett samtal i boken även om det kanske är mer som en lång monolog, haha.
Och så fick jag äntligen ta ut svängarna lite. För BTJ förlag var jag tvungen att hålla en seriös och objektiv ton (vilket gör att jag har en torr ton som det är meningen att man ska finna underhållande). Här kunde jag tycka saker och tramsa lite vilket jag uppskattade.
Om du får välja tre av dina personliga favoriter bland de historier och/eller personer som du skriver om i boken, vilka väljer du då?
Jag gillar ju allt. Vore konstigt annars. Och jag är oerhört stolt över att kunna få in texter om wrestling, Fiskargubbetavlor och Pat Boone i en bok om skräck. Men jag kan absolut plocka fram tre favoriter. Dessa är ”Jägare och fästingar från yttre rymden”, ”När till och med monstren var tvungna att dansa” och ”Clowner”. Fast skulle du fråga en annan dag kanske jag skulle välja tre andra, haha.
En parentes kanske men vill inflika att jag, som ett stort fan av Shirley Jackson, log brett när jag såg att hon är med. Vill du säga något om varför?
Jag försökte undvika att det bara skulle vara snubbar med i boken. Jag ville gärna få med intressanta kvinnor också. Intressanta kvinnor är lite lättare att missa i ett hav av män med skev självbild (wrestlers som tror att de kan släppa rockskivor och så vidare). Men i fallet Shirley Jackson var det inte så svårt. Hon har skrivit underbara böcker OCH är en intressant och lite annorlunda person. Så det var självklart redan tidigt att hon skulle med.
Det jag tycker du lyckas med i boken är att visa på det nätverk, eller ekologi, som vår kultur är – jag vet inte om det var en ambition men det är så jag läser boken.
Tack så mycket. Ja, det var lite av tanken. Allt är en enda rundgång egentligen.
Just det! en sak till! Hur många av besökarna på ditt bibliotek vet att du egentligen är skräpkulturbibliotekarien?
De flesta känner mig mer som ”han som spelar konstig men underhållande musik och säger roliga grejor i radion”.Jag brukar också intervjua författare som kommer till Gävle bibliotek så jag är nog en allmän ”kultur-kuf”.
Vad är nästa grej? Skriver du på något?
Jag har skrivit en text om Gösta ”Snoddas” Nordgren i en antologi som heter ”Hälsingerunor”. Jag håller på med ett förord till ”13 svarta sagor om Evig fasa” (har skrivit förord till två andra 13 svarta sagor också, Rymdskräck och Övergivna platser). Jag har en uppföljare klar (”Skräck i populärkulturen 2 – Återkomsten”) som Swedish Zombie visat intresse för. Sedan har jag en massa idéer och påbörjade projekt. Det har jag hela tiden. Efter hand ser jag vilka som är värda att jobba vidare med och vilka som ska läggas på is.
Tack Daniel Gustavsson a.k.a. Skräpkulturbibliotekarien!
