Klassikern: Neverwhere av Neil Gaiman

Dags för en klassikerrecension! Neverwhere, berättelsen om Richard Mayhew som måste ge sig ner i världen under London för att återerövra sitt liv, kom först som TV-serie 1996. Sedan gjorde Gaiman roman av den, och resten är litteraturhistoria – men hur står sig boken idag? Bonnier Carlsen har givit ut den i svensk översättning av Ylva Spångberg och med illustrationer av Chris Riddell, och det var en utmärkt anledning att slå upp den framför Fantasykanalens recensenter.

Och varför är då Neverwhere en klassiker? Vi ställde frågan till vår ständige guru, Stefan Ekman vid Karlstads universitet:

Neverwhere (1996) är Neil Gaiman’s första soloroman och kom att bli banbrytande inom fantasy på 1990-talet. Gaiman tog vara på genrens möjlighet att använda en magisk värld för att göra våra metaforer påtagliga och använde den för att belysa diverse sociala problem. Dessa problem sågs ha sina rötter i nedmonteringen av de sociala skyddsnäten som skedde under Thatcher-eran på 1980-talet. Framför allt drar Gaiman uppmärksamhet till de hemlösa som vårt samhälle ”inte ser” genom att göra dem till del av det (magiskt) osynliga London Below. Genom att bryta mot majoritetssamhällets oskrivna regler om att uppmärksamma hemlösa individer så dras huvudpersonen, Richard Mayhew, ut ur de bofastas London Above och blir fast i London Below. I denna magiska alternativvärld är han osedd och lätt att glömma bort, och kan inte använda sig av majoritetssamhällets olika funktioner. Han kan till exempel inte ta ut pengar ur en bankomat eller betala för sig i tunnelbanan. I sina ansträngningar att återvända till London Above tvingas Richard att upptäcka och förstå den magiska världen, men det han lär sig är att inse hur meningslöst hans gamla liv faktiskt var.

Gaiman använder samma grepp för att kritisera det moderna samhället som Charles de Lint och Megan Lindholm gjorde i sina berättelser från 80-talet. I Neverwhere kombineras emellertid den magiskt osynliga utstöttheten med utifrånperspektivet i så kallad portal/quest-fantasy. P/Q-formatet hade dittills varit förknippat antingen med personer som reser från vår värld till en magisk värld (ex. Narnia-böckerna) eller med huvudpersoner som börjar på en trygg och förståelig plats i en alternativvärld men som tvingas ut på ett uppdrag i det okända (ex. Sagan om Ringen). Genom att blanda P/Q med en modern stad kunde Gaiman effektivt skildra de olika livsvillkor som rådde för människor i samma stad. Neverwhere fick därmed efter hand ett stort antal efterföljare inom urban fantasy.

Genom att behandla London Below som en annan värld, bortom vad läsaren kunde förväntas nå (bokstavligen, se t. ex. inledningen av kapitel fyra), blev det även möjligt för Gaiman att introducera klassiskt mytiska motiv som exempelvis fallna änglar och resor ned i underjordiska dödsriken. Detta, tillsammans med bilden av ett magiskt London definierat av sin tidigare historia, kom att starkt påverka efterföljande brittisk urban fantasy och bidrog till en allmän syn att urban fantasy handlade om det förflutna i underjorden.

Idag är Neverwhere troligen den urban fantasy-roman som det gjorts mest litteraturvetenskaplig forskning på, och boken utgör en milstolpe i utvecklingen av fantasylitteraturen.

(För bakgrunden till vinjettbilden tackar vi The City of Toronto: https://www.flickr.com/photos/cityoftoronto/10731915285, CC BY 2.0.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

För att kunna kommentera måste man först fylla i den saknade siffran... Time limit exceeded. Please complete the captcha once again.