Färden mot (svensk) fantasy, del fyra

2 svar på “Färden mot (svensk) fantasy, del fyra”

1. 

   Den stegrande kamelen säger: 2 år sedan

   Jag gillar verkligen Stefans fantasyhistorik! Hoppas det kommer mycket mer.

   Vad gäller mysteriet om hur Astrid kan ha knyckt så mycket ur Tolkiens ringsaga innan den ens släpptes så tar jag mig friheten att upprepa kommentaren jag skrev efter att Tolkienpodden berört ämnet i senaste avsnittet.

   Likheterna är så stora att det känns OMÖJLIGT att det kan vara en slump. Och för att parafrasera Sherlock Holmes: Om man sållar bort det omöjliga, då måste det som återstår vara sanningen, oavsett hur osannolikt det verkar. Alltså: på nåt mystiskt sätt MÅSTE Astrid ha läst, eller åtminstone vetat något om, LotR innan hon skrev Mio min Mio.

   Med den utgångspunkten gäller det alltså att i bästa gamla pusseldeckarstil försöka punktera hennes alibi.

   För det första: Jo visst, en första version av Mio min Mio publicerades i tidningen Idun redan 1950. Men av vad jag lyckats googla mig till var det bara första kapitlet som publicerades. Och där finns väl likheterna med LotR inte med? Astrid kan alltså i godan ro ha lagt till dem nån gång mellan 1950 och 1954.

   För det andra: Låg manuset verkligen bara i Tolkiens skrivbordslåda fram till 1954? Nä, det gjorde ju inte det. Han hade en period när han, missnöjd som han var med att Allen & Unwin inte ville köpa LotR och (den inte alls färdigställda) Silmarillion tillsammans på ett bräde, jagade andra förlag. Vi vet från Letters (#123) att han skickade LotR (hela manuskriptet snarare än bara en sammanfattning, om jag fattar rätt) till Milton Waldman på Collins redan i december 1949. Vem vet vilka andra förlag han också försökte med? Och vem vet vem Waldman och ev andra mottagare berättade saker ur LotR för, eller rent av visade manuskriptet för? Waldman fick dessutom en lång sammanfattning av både Silmarillion och LotR, 41 sidor (av vilka det fantastiskt läsvärda brev #131 bara är en bråkdel), på senåret 1951. Tydligen fann Waldman brevet så intressant att han lät trycka det. Vem vet vilka han visade det för? Astrid började arbeta på förlag redan 1947 och hade säkert många kontakter i branschen, både i Sverige och utomlands.

   Dessa båda punkter tycker jag räcker för att bevisen för Astrids oskuld ska vara undanröjda. Återstår förstås att bevisa motsatsen. Men det är nog sannolikt att den eventuella hund som ligger begraven där aldrig kommer att komma i dagen.

   Svara
   1. 

      admin säger: 2 år sedan

      Otroligt intressant! Det är en väldigt bra poäng att Astrid Lindgren inte arbetade fjärran från förlagsvärlden, som man kanske lätt tror, utan att hon var en del av branschen. Det kan inte uteslutas att hon fått tag på LOTR på något sätt… Intrigen tätnar! Och vi blir förstås oerhört glada för att du gillar de historiska avsnitten. 🙂

      Svara